hannalarsson89

Jaha...skolan har börjat igen efter ett långt (sommar?)lov, vilket för min del innebär ganska blandade känslor. Dels kommer det kännas skönt, allt blir som vanligt igen, och jag tror att jag ganska snabbt kommer att vänja mig vid det. Dels känns det tråkigt, som att när sommaren tar slut tar en del av mig också slut...jag vet, det låter knäppt, men jag är både för trött och för deppig för att orka skriva mer ingående.

Just nu är det skit. Skit, skit skit i mitt huvud. Jag mår inte bra. Varför ska det behöva bli såhär? Jag funderar om och om igen, och när jag verkligen tänker efter så kommer jag fram till en sak : Jag försöker alltid hitta någon att skylla allt på, någon att vara ledsen och besviken på när jag mår såhär. varför tänker jag aldrig på möjligheten att det fakatiskt kan vara mitt eget fel ibland? Att även om jag tycker att jag gör så gott jag kan, så är jag ju trots allt bata människa, och gör också fel. Ja har mig själv att skylla, och det känns faktiskt mycket värre att veta det än när någon annan har gjort bort sig. Varför gör jag så?

Idag var det skattjakten. Var lite smått taggad i början, men det sjönk lika snabbt som en sten i vatten. Det blev tjabb, tjafs, komplikationer och allting bara var skit. Jag pallade inte det, inte idag.

sorry för detta deppiga inlägg